elincleo

Dethär är inte kul, det blir inte bättre, utan sämre. Mamma fortsätter fråga om jag är med barn, precis som andra. Och nej, det är jag inte, borde inte vara iallafall. Imorgon vet jag inte hur jag ska göra, vet ungefär så mycket att jag ska ta bussen till pappa imorgon och sova ett tag, sen träffa Fredrik om jag vågar, jag måste våga om jag vill ha svar. Fast jag är egentligen hur rädd som helst, lika rädd som jag har varit de senaste dagarna. Har gått runt försökt klara av skolan utan att bryta ihop och sen gått runt och skakat och mått illa. Usch, när jag lyssnar på mig själv låter jag helt desperat. Vill inte låta så, men kan inte riktigt uttrycka mig i ord, det är svårt. Det finns aldrig ord som uttrycker det man vill.

Vill att allt ska vara som det var för någon vecka sen när allt var bra och jag inte väntade på nåt annat än att få åka till Sockholm med Fredrik.