elincleo

Det har börjat om på nytt igen, och jag bryter ihop hela tiden.
Orkar inte ett skit, bara är och lever halvt i en värld som är bortplockad från civilisationen.
En värld där det är jag och gitarren och tankar och texter och hemska skrik.
Jag har isolerat mig där sen då, första perioden.
Är kanske inne på fjärde eller femte perioden nu.
Och allt gör fortfarande ondare och ondare, och allt skär djupare än förut.
Ändå har jag försökt leva i den värld jag byggt upp.
Som har fungerat från och till, då det inte kollapsat och jag har fått börja om på nytt.
Jag är där igen - en ny omstart på något som än en gång kommer falla i början av nästa period.
Sånt som man inte vet när det är,
för man vet aldrig när denhär slutar.

Egentligen vill jag nog glömma fastän man inte kan bestämma sånt med hjärnan.
Det är ju inte den som bestämmer just nu.
Eller, den bestämmer på dagarna för att försöka ta kontroll över mig.
Men nu, när jag är ensam och hemma, går det inte hålla emot.
Sånt som aldrig kommer gå.

Jobbigt är det och minnesluckor blir mer vanliga.
Ändå vet jag oftast exakt vad som hänt för att det ganska tydligt syns på utsidan.