elincleo

fast egentligen gav jag inte allt, det fanns så sjukt mycket mer att ge, speciellt tid

om man tänker efter är vi nog ganska lika. båda två ignorerar och beteer sig som om man aldrig i hela sitt liv träffat den andra förut. Det är nog ganska tragiskt egentligen, att inte ens kunna titta åt ditt håll även om man vet att man vill. men för min del känns det så meningslöst, för det spelar ju antagligen ingen roll. det gör mig bara sämre och jag bryter ihop hur fort som hellst. allra helst vill jag nog kunna slappna av, men det går inte, för hela tiden ligger tårarna gömda under ögonlocken. dom håller sig inte ens borta nu när jag skriver om det, eller rättare sagt dig. inte blir det bättre med tiden heller, och vissa börja hålla med mig på den biten. alla de som i början "du måste ge det tid" har nu efter 6 månader och 25 dagar gett upp och säger istället "jag trodde att tiden läkte alla sår, som alla säger, men de har nog fel"
igår var det sådär nära igen, att avsluta allt, ett tryck och ett drag och lite tid så hade det varit över. men människor förstör alltid planer för varandra - min plan föll. det var inte ens en plan förns då, men den var bra och ingen hade märkt något för jag hade hunnit ta mig därifrån. och eftersom du ändå inte ens ger mig en blick hade du ju inte märkt något alls. du som sa att du brydde dig.
jag vet inte ens vad jag ska göra längre, för har verkligen ingen ork för något, jag bara ger upp allt jag påbörjar. absolut ingenting blir klart. förhoppningsvis försvinner allt innan jag måste välja något viktigt, annars lär jag ju bara gör fel val, för det är väl så det har varit hittills?
att allting gått dåligt, inget har ju blivit bättre sen då, bara sämre. jag slutar koncentrera mig, slutar med i stort sett allt. mest sovandet och den sociala delen. sov bara ett par timmar inatt, men det står ju i inlägget precis innan dethär.
det enda som jag har klarat av att göra är att fixa det som du skulle fått då, som jag aldrig sa att du skulle få för det skulle va en överaskning och sen när jag var nästan klar försvann allt. jag har ingen aning om vad jag ska göra med detdär nu, känns lite dumt att slänga nåt man jobbat på i 2,5 månader. får se, kanske att jag klarar av att ge den i jul eller så. inte för att jag tror det, inte utan att gråta eller springa därifrån och rakt ut i vägen, som hellst är full med bilar för att göra det lätt för mig, så att jag ska slippa dras med allt ännu ett år, för om det skulle bli så, om det skulle gå ett år till skulle jag nog sitta inburad nånstans för något jag gjort. jag menar, om man inte känner några som hellst skuldkänslor när man dödar någon i en dröm, så kan det ju inte vara någon större skillnad i verkligheten, hade ju ändå ingen skuldkänsla för det ena mordet när jag vaknade, var mer stolt. det kändes som om något hade släppt och jag andades ett par sekunder lättare tills jag kom på migsjälv med att det var en dröm. då la jag huvudet i kudden för att dränka ljuden av konstig andning blandat med tårar och halva skrik.