elincleo

Trafikkunskap. Det var segt men vi tog oss igenom lektionen ganska fort.
Pratade en hel del med Sofie därefter, försökte göra upp en plan, men den gick väl sådär. Och jag blev väl sur utan att visa det.
Ensemble, vi chillade i lärarrummet för att alla datorer var dryga mot oss.

Mamma hämtade mig efter det, vi handlade. Åkte till stallet lite senare. övningskörde lite innan det var dags att rida.
Nu är det idol som gäller, och jag tycker minsann att alla hittills har gjort bra ifrån sig

Då var det måndag, igen. Hade svårt att ta mig upp  ur sängen imorse, jag ville verkligen inte till skolan. Men jag orkade till slut och hann med bussen. Hade engelska första lektionen, skrev dendär jävla uppsatsen, hann inte klart fick skriva ihop nåt segt avslut som blev kass precis som allt utom introt. Det sög.
Ensemble efter det och vi körde igenom våra låtar. Mathias sa att jag skulle strunta i guran på heaven is a place on earth, får se hur jag gör med det.
Vi hade hål sen från 11 till halv 3 det var assegt. Alex sjöng, vi övade, chillade, åt klubbor.
På svenskan kollade vi på film, sista scenerna. Sen lånade vi en bok "dvärgen" får se vad den har att förmedla.

Mörkt när jag vaknade idag och kallt var det. har försökt få eld i kaminen sen jag gick upp, och tror att jag äntligen har lyckats.
Ska försöka börja med samhällskunskapen och engelskan idag för att få nåt vettigt gjort, för nästa helg lär jag ju inte kunna göra nåt. Sen när jag tröttnat på pluggandet tar jag en filt min påse godis, hämtar min dvd och kopplar den till mammas tv sen kollar jag nog på film. Kanske att det blir varm oboy med, om det är tillräckligt kallt vill säga.

fast egentligen gav jag inte allt, det fanns så sjukt mycket mer att ge, speciellt tid

om man tänker efter är vi nog ganska lika. båda två ignorerar och beteer sig som om man aldrig i hela sitt liv träffat den andra förut. Det är nog ganska tragiskt egentligen, att inte ens kunna titta åt ditt håll även om man vet att man vill. men för min del känns det så meningslöst, för det spelar ju antagligen ingen roll. det gör mig bara sämre och jag bryter ihop hur fort som hellst. allra helst vill jag nog kunna slappna av, men det går inte, för hela tiden ligger tårarna gömda under ögonlocken. dom håller sig inte ens borta nu när jag skriver om det, eller rättare sagt dig. inte blir det bättre med tiden heller, och vissa börja hålla med mig på den biten. alla de som i början "du måste ge det tid" har nu efter 6 månader och 25 dagar gett upp och säger istället "jag trodde att tiden läkte alla sår, som alla säger, men de har nog fel"
igår var det sådär nära igen, att avsluta allt, ett tryck och ett drag och lite tid så hade det varit över. men människor förstör alltid planer för varandra - min plan föll. det var inte ens en plan förns då, men den var bra och ingen hade märkt något för jag hade hunnit ta mig därifrån. och eftersom du ändå inte ens ger mig en blick hade du ju inte märkt något alls. du som sa att du brydde dig.
jag vet inte ens vad jag ska göra längre, för har verkligen ingen ork för något, jag bara ger upp allt jag påbörjar. absolut ingenting blir klart. förhoppningsvis försvinner allt innan jag måste välja något viktigt, annars lär jag ju bara gör fel val, för det är väl så det har varit hittills?
att allting gått dåligt, inget har ju blivit bättre sen då, bara sämre. jag slutar koncentrera mig, slutar med i stort sett allt. mest sovandet och den sociala delen. sov bara ett par timmar inatt, men det står ju i inlägget precis innan dethär.
det enda som jag har klarat av att göra är att fixa det som du skulle fått då, som jag aldrig sa att du skulle få för det skulle va en överaskning och sen när jag var nästan klar försvann allt. jag har ingen aning om vad jag ska göra med detdär nu, känns lite dumt att slänga nåt man jobbat på i 2,5 månader. får se, kanske att jag klarar av att ge den i jul eller så. inte för att jag tror det, inte utan att gråta eller springa därifrån och rakt ut i vägen, som hellst är full med bilar för att göra det lätt för mig, så att jag ska slippa dras med allt ännu ett år, för om det skulle bli så, om det skulle gå ett år till skulle jag nog sitta inburad nånstans för något jag gjort. jag menar, om man inte känner några som hellst skuldkänslor när man dödar någon i en dröm, så kan det ju inte vara någon större skillnad i verkligheten, hade ju ändå ingen skuldkänsla för det ena mordet när jag vaknade, var mer stolt. det kändes som om något hade släppt och jag andades ett par sekunder lättare tills jag kom på migsjälv med att det var en dröm. då la jag huvudet i kudden för att dränka ljuden av konstig andning blandat med tårar och halva skrik.