elincleo

Jag känner att jag måste skriva av mig lite, men jag kommer inte kunna uttrycka mig så som jag vill, jag saknar både ord och förmåga att uttrycka rätt känslor.
Eller jag kanske kan uttrycka känslan lite svagt, men absolut inte så starkt som det skulle behövas.

Jag vaknade idag, tillräckligt glad och på tillräckligt bra humör för att duscha, och för att orka prata med honom. Så glad var jag, alltså ganska glad. Vi bestämde att vi skulle träffas senare, så jag satt hemma hos pappa även om jag igentligen skulle vara hos mamma. När jag väl väntat hos pappa i x antal timmar får jag reda på att han inte vill träffa mig. Jag slutar andas och faller ihop. Det blir alltid så, jag slutar andas, glömmer helt bort hur man gör.
Jag satt ett tag, försökte komma på hur det nu var man gjorde och kom till slut igång med andningen igen. Sen satte jag mig, stirrade på datorskärmen utan att säga något, utan att göra minsta ljud. Det enda som hände var att jag grät, igen. Som vanligt skulle man kunna säga nu. För det händer minst en gång om dagen.
Det var här allt blev värre och värre och värre.

Jag började tänka på det hon skrev till mig igår. Att det var något helt annat än det var för några månader sen, Som om hon bytt färg, eller personlighet. Som om hon vänt från att vara med mig till att bli emot mig. Jag kom fram till att hon någon måste ha ljugit för mig och inte sagt det hon igentligen tyckte, kanske för att inte såra mig, kanske inte.
Men det tar mer nu, nu när får jag allt på en gång. Allt som jag abslout inte trodde jag hade efter mig, kommer ifatt och spottar mig rakt i ansiktet.

Jag klarar det inte, kan inte stå emot. Kanske för att jag inte har någon ork kvar, för att mina ben inte längre orkar hålla upp den kroppen jag lever i. kanske är det för att jag varken sover eller äter särskilt bra. Det är sånt som märks med tiden. om det är någon tid kvar.

Och jag vet att någon sa "Undrar vem det blir detta år"
Det blir nog jag, för dethär tar ut mig totalt, bryter ner mig till allt mindre bitar.
Orken för allt tar slut, jag orkar inte äta, orkar inte gå till skolan, och jag kan inte sova. Jag bryr mig inte ens om vad som händer runt omkring, om jag förlorar vänner, eller om folk tittar konstigt på mig. Jag bryr mig ärligt inte om sånt just nu. Bryr mig endast om en enda sak. Och den personen vet om det.