a priceless gift
Det var mys att träffa Dääni efter alla dessa månader.
Hon kände knappt igen mig först, jag antar att jag har förändrats en del.
I alla fall på utsidan. Jag tror att insidan är densamma. Eller namn har tillkommit och bytt plats med andra, och även namn som bytt skepnad och lämnat stora hål på numera ihåliga ställen.
Men vad spelar det för roll när folk säger att kärlekens och hatets färg är densamma.
(och jag vet att du förstår vad jag menar)
I vilket fall som helst, vi pratade, gick runt och så.
Och hela tiden hoppades jag att tiden inte skulle ta slut,
att klockan aldrig skulle bli halv 5, och du skulle hem.
Den kunde stannat i virvelvinden, som din mor bjöd oss på
där vi satt som fastklibbade mot ryggstödet för att din bror sa "ge massa fart nu"
och vi bara satt där, log mot varandra,
vi som inte långt innan stått och gråtit i varandras famnar.
Det är konstigt hur man ändras på utsidan när man får fart.
Du åkte hem sen, jag minns orden "jag hör av mig igen vecka 29"
de är så tydliga
som om man ser varje bokstav extra stort framför sig.
När jag kommit hem åt jag lite, och senare åt jag igen.
Jadin hämtade mig när han slutat jobbet, drog till donken.
In till stan sen, träffade Elin utanför festivalområdet
träffade syrran också.
Vi gick runt i säkert en timme och bara gick innan jag och Jadin åkte till Sofie.
Vi satt där en stund och åkte vidare till Tim.
Där spelades det GH3 och gitarr
och så åt vi godis.
Det var trevligt.
Fick skjuts hem, åkte förbi Oscar och Jadin gjorde världens fel. Kul!
Hämtade upp Adam vid donken innan vi åkte vidare för att lämna mig.
Jag kom hem och åt lite, och satte mig här för att bråka med datorn.
Och jag mår skit för att jag tröck upp fel jävla ruta och läste allt som stog där.
Det är allt sånt som saknas mest, som lämnar stora hål.
Sånt som får en att bli svagare än vad man redan är
och sånt som får en att gråta även efter lång tid.
Sånna små ord som faktiskt betydde så mycket mer än vad man visste då.
Ord som hade lagt sig ner,
som nu blev uppgrävda igen, precis som såren,
som blir upprivna på nytt
och som ger dig en stor knuff ner för ett stup du inte vill falla ner för.
Jag saknar allt <////3
Hon kände knappt igen mig först, jag antar att jag har förändrats en del.
I alla fall på utsidan. Jag tror att insidan är densamma. Eller namn har tillkommit och bytt plats med andra, och även namn som bytt skepnad och lämnat stora hål på numera ihåliga ställen.
Men vad spelar det för roll när folk säger att kärlekens och hatets färg är densamma.
(och jag vet att du förstår vad jag menar)
I vilket fall som helst, vi pratade, gick runt och så.
Och hela tiden hoppades jag att tiden inte skulle ta slut,
att klockan aldrig skulle bli halv 5, och du skulle hem.
Den kunde stannat i virvelvinden, som din mor bjöd oss på
där vi satt som fastklibbade mot ryggstödet för att din bror sa "ge massa fart nu"
och vi bara satt där, log mot varandra,
vi som inte långt innan stått och gråtit i varandras famnar.
Det är konstigt hur man ändras på utsidan när man får fart.
Du åkte hem sen, jag minns orden "jag hör av mig igen vecka 29"
de är så tydliga
som om man ser varje bokstav extra stort framför sig.
När jag kommit hem åt jag lite, och senare åt jag igen.
Jadin hämtade mig när han slutat jobbet, drog till donken.
In till stan sen, träffade Elin utanför festivalområdet
träffade syrran också.
Vi gick runt i säkert en timme och bara gick innan jag och Jadin åkte till Sofie.
Vi satt där en stund och åkte vidare till Tim.
Där spelades det GH3 och gitarr
och så åt vi godis.
Det var trevligt.
Fick skjuts hem, åkte förbi Oscar och Jadin gjorde världens fel. Kul!
Hämtade upp Adam vid donken innan vi åkte vidare för att lämna mig.
Jag kom hem och åt lite, och satte mig här för att bråka med datorn.
Och jag mår skit för att jag tröck upp fel jävla ruta och läste allt som stog där.
Det är allt sånt som saknas mest, som lämnar stora hål.
Sånt som får en att bli svagare än vad man redan är
och sånt som får en att gråta även efter lång tid.
Sånna små ord som faktiskt betydde så mycket mer än vad man visste då.
Ord som hade lagt sig ner,
som nu blev uppgrävda igen, precis som såren,
som blir upprivna på nytt
och som ger dig en stor knuff ner för ett stup du inte vill falla ner för.
Jag saknar allt <////3
Kommentarer
Trackback
