elincleo

Kanske var det bra att min syrra var ivägen kanske var det bra att jag inte hade det jag tänkte. Men bara kanske. För det hade ju kunnat bli bättre om min syrra inte stog där och om jag hade det jag inte hade. Eller kunde det jag inte tror att jag kan.
Det jobbiga var väl att jag visste om att det skulle hända redan när jag vaknade för att jag hade dendär hemska känslan i magen. Den som alltid finns där om det som hände kommer hända. Och ända sen det hände har jag gått och spänt mig och varit arg över att jag inte gjorde något åt det. Varför gjorde jag inte något?!

Jag hade kunnat putta bort min syrra och allting hade varit fixat ganska så fort, men jag gjorde det inte.
Varför?
Jag visste ju hela tiden att jag ville göra det, att jag fortfarande vill göra det. Men gjorde det inte, och det stör mig så sjukt mycket.

Hela vägen hem gick jag och tänkte ut nya planer nya sätt. Att jag ska lära mig det och det och det, så att jag klarar det sen utan att det är olagligt. Utan någon som helst förklaring. Antar att jag måste ta hand om mitt källarmonster först, kanske tämja henne för att få lite hjälp. inte för att jag har någon som helst aning om vad jag ger min in på om jag gör så. Men det kan ju bli bra i slutet. Och det är ju ändå det jag vill.
Vad som egentligen händer emellan bryr jag mig inte speciellt mycket om. Och jag vill att det ska vara över innan hultan så jag slipper ha det som i år. Att jag ska springa runt och låtsas för att någon sen ska hitta mig i ett tält helt förstörd utan förmåga att säga ett enda ord.

Nej, nästa år ska det vara bra, allt ska vara som vanligt. Ungefär som för ett år sen, då var allting bra även om jag var aningen rädd. Men allt var bra och blev bra ett tag, några månader. Och jag mådde bäst när jag väl hade bestämt mig, när jag visste hur det skulle va. Jag var glad och blev bara gladare och gladare för varje dag. Och jag minns precis allt, alla ord, alla datum, vad som gjorts, allt!